fbpx

Ett uttalande av Michael Hjälm, rektor på Sankt Ignatios: Solidaritet med samhällets utsatta innebär stängda kyrkor under påsk

Under pestens dagar hade Milano en av de lägsta dödstalen i Europa. Strategin var enkel, men samtidigt brutal. Om staden fick kännedom om att en familj blivit smittad brände man helt enkelt ner huset med alla familjemedlemmar, friska eller ej. På så sätt begränsade man spridningen, och många undkom den svarta döden som härjade i Europa.

Idag tar vi avstånd från sådana metoder, och istället använder vi oss av den information vi får från myndigheter och experter. Sars-covid-19 är ett virus som slår hårt på svaga och äldre, medan yngre och friska klarar sig bra, även om undantag finns, såsom i alla sjukdomar. Problemet är att det är vi som är friska och relativt unga som sprider smittan, och som sedan når de som riskerar att bli svårt sjuka och dö. Därför är det vi som måste ta ett ansvar för att smittan inte sprids genom att ändra vårt beteende. Det är genom god handhygien, att inte gå till skola eller jobb om vi är sjuka, och att hålla avståndet till de som många gånger är våra nära och kära, som vi besegrar den här smittan, och samtidigt avlastar sjukvården från en alltför tung belastning i nuläget.

Det handlar också om att inte samlas i större grupper, vilket direkt kan orsaka större smittspridningar. Gudstjänster är en sådan samling. Vi behöver därför kraftigt begränsa våra samlingar i nuläget och i synnerhet till påsken. Regeringen har förbjudit enligt lag samlingar med fler än 50 personer, men det krävs mer än vad lagen säger. Vi behöver helt stänga våra kyrkor under påsken om vi vill vara solidariska med våra äldre och svaga. Vi skall fortsätta att be, men i hemmen, och förbereda oss för ett försenat påskfirande. Påsktiden är lång och var och en av oss kan ta del av påskens glädje då vi närmar oss sommaren, om inte förr, men under påskdagen bör vi alla stanna hemma. En del kyrkor sänder liturgin över internet, och andra firar liturgin med några få altartjänare, och låter sedan folket komma och ta kommunionen individuellt under ljusa veckan. Kyrkorna löser situationen på olika sätt. Hör er för med er kyrka vad som gäller.

Såväl präster som lekmän har framträtt på sociala medier och velat hävda att den kristna samlingen är beskydd från att smittas. Det är inte första gången i kyrkohistorien som sådana argument har framförts. Under pesten ville man hävda att det var bristen på tro som gjorde att pesten spred sig, och att de som smittades var de som ådrog sig guds förbannelse. Dock var det många präster som visade solidaritet med de sjuka, och många dog under pesten, medan de vårdade de sjuka utan kunskap om hur sjukdomen spreds.

Under fornkyrkans dagar fanns det dem som ville hävda att Kristi kropp inte kunde förmultna, och inte heller kunde påverkas av dödens krafter i den här världen, vilket kallades aphthartodocetism.​  Severus av Antiokia, den Syrisk-ortodoxa kyrkans krona, gick emot detta och hävdade att Jesu kropp var till fullo en del av den här världen, och därmed utsatt på samma sätt som oss för dödens krafter. Först efter uppståndelsen blev hans kropp oförgänglig och befriad från dödens krafter. Aphthartodoketismen fördömdes senare också av de bysantinska kyrkorna vid kyrkomötet i Konstantinopel 553. På samma sätt är det med kyrkan. Vi är inte befriade från förgängelsen, sjukdomar, eller andra farsoter i den här världen. Precis som Kristus delar vi mänsklighetens lidande, och måste ta ansvar för vår nästa. De som vill hävda att den kristna samlingen på ett särskilt sätt skulle vara beskyddad av Gud, eller vill hävda att den som blir sjuk inte är tillräckligt troende, förnekar således inkarnationens mysterium som innebär en fullständig gemenskap med mänsklighetens villkor. I förlängningen förnekar också dessa uppståndelsens mysterium som är en fullständig gemenskap med den uppståndne Kristus. Om gemenskapen här och nu inte är fullständig så är gemenskapen i det kommande riket inte heller fullständig. Om vi inte kan ta vår situation i den här världen på allvar, så kommer vi inte heller att kunna göra det i den kommande världen.

Nu är det allvar. Vi börjar nu få in rapporter om biskopar och präster som ligger för döden, och medlemmar i våra kyrkor som likaledes är svårt sjuka eller som har dött. De flesta av oss drabbas inte allvarligt, men vi kan sprida smittan. Kristi ord får nu en ny betydelse: ”Var var ni när ni fick kunskap om hur äldre och sjuka blev smittade?” Det är nu viktigt att vi kristna tar vårt ansvar och stänger kyrkorna under påsken. Liturgin kommer ändå att firas i klostren och på seminarierna, om än bakom lyckta dörrar, men den större samlingen måste vänta tills det är säkert för våra mödrar och fäder, sjuka och äldre att vara med oss. Liturgin är inte bara för de starka. De som fortsatt vill tro som phantasiasts​ (de som trodde att inkarnationen inte var verklig) tar inte sin kristna tro på allvar, utan förvandlar den till magi och vidskepelse, och det finns ingen anledning att lyssna på dessa röster. Kristus finns med dem som är sjuka, och med dem som ber i hemmen, och bland de präster som håller kontakten med dem som är isolerade och behöver höra tröstens ord. Där är verkligheten och där är den kristna kärleken.

Michael Hjälm

Rektor, Sankt Ignatios

SV
EN SV